Daniel Kehlmann – Världens mått

Daniel Kehlmann har redan några romaner översatta till svenska på sitt samvete. Ingen har dock fått lika mycket uppmärksamhet som hans senaste, Världens mått, och det med rätta.

Å ena sidan är Världens mått en i raden av romaner som tar en historisk person och dramatiserar några händelser i hans eller hennes liv. Den historiska gestalten ges liv och läsaren känner sig nära händelserna och resonemangen som fått huvudpersonen att göra si eller så.

I Världens mått är det geografen Humboldt och matematikern Gauss som bägge får vara huvudpersoner. I vartannat kapitel får vi följa deras äventyr på expedition i Sydamerika respektive hemma i Göttingen, tills de slutligen, som åldrade lärdomsgiganter, träffas på en kongress i Berlin 1822.

Romanen är dock mer än så. Mellan de stundtals väldigt roliga anekdotiska berättelserna om de lätt socialt obegåvade männen skymtar en beskrivning av vår egen tid.

Samtidigt som jag ler åt Gauss och Humboldts besatthet vid att mäta och räkna ut allt så infinner sig två tankar: I deras tid med dess vetenskapliga nit lades trots allt ändå grunden till den naturvetenskapliga tradition vi ännu befinner oss. Tanken – hur bisarr den än ter sig i Gauss & Humboldts tappning – att hela världen går att mäta, finns ju fortfarande kvar.

Det är en i allra högsta grad modern idé, att världen och livet faktiskt går att kvantifiera, överföra till siffror och jämförbara värden. Om detta sker i vetenskapens tjänst eller kanske av någon ekonom för att beräkna det monetära värdet på en viss aspekt av livet spelar kanske
inte så stor roll. En av Kehlmanns poänger är svårigheten, just som för bokens huvudpersoner, att både reducera världen och människorna till siffror och samtidigt delta helt i det sociala spelet och leva med hjärtat. Det är svårt att kombinera. Reslutatet blir inte sällan lite kyligt och halvhjärtat.